De olympiska kommittéerna försatte idrottarna i en prekär situation under vinterspelen.

Det är ett svårt beslut att fatta. De olympiska vinterspelen inleds i Peking om tre månader, och de kommer att bli de mest splittrande spelen på flera årtionden ur politisk synvinkel. Mitt i stormen kommer ett femtiotal australiska idrottare att tävla tillsammans med tiotusentals internationella konkurrenter. Kommer de att tala ut, trots hotet om vedergällning och sanktioner? Eller kommer de att förbli tysta och delta i vitkalkningen av en regim som har begått kränkningar av de mänskliga rättigheterna?

Idrotten har alltid haft en politisk komponent. De som hävdar något annat har åtminstone en svag historisk förståelse. Ända sedan de första olympiska spelen hölls för tre tusen år sedan har spelen haft en politisk betydelse. Minst två gånger invaderades den gamla platsen för spelen, Altis nära Olympia, när stater tävlade om det politiska inflytande som följde med värdskapet för spelen. Vid den 104:e olympiaden 364 f.Kr. skedde invasionen mitt i femkampens sista tävling.

De moderna olympiska spelen liknar varandra, även om det inte är lika våldsamt i mitten av tävlingarna. När Internationella olympiska kommittén återupprättades hade Pierre de Coubertin ett tydligt politiskt mål: att främja fred mellan nationerna genom att erbjuda ett forum för internationell dialog. Det må ha varit ett lovvärt mål, men det var fortfarande ett politiskt mål. När Nazityskland tog över spelen vid de olympiska spelen i Berlin 1936 krossades detta mål. Under det kalla kriget blev idrotten ett politiskt slagfält, och en östtysk tjänsteman medgav: “På samma sätt som en gymnast inte kan skiljas från stången eller en simmare från havet, kan inte heller idrott och politik skiljas åt.

Förra året skrev IOK:s nuvarande ordförande Thomas Bach: “De olympiska spelen handlar inte om politik”. John Coates, IOK:s vice ordförande och mångårig ordförande för Australiens olympiska kommitté, har uteslutit alla försök att utöva påtryckningar på Kina om mänskliga rättigheter inför spelen. Förra månaden förklarade han: “Vi kan inte gå in i ett land och tala om för folk vad de ska göra”. “De frågor som du har hänvisat till – de humanitära frågorna i Kina – ligger inte inom vårt ansvarsområde”, sade Coates när han fick frågan om fortsatta brott mot de mänskliga rättigheterna i Kina.

Å andra sidan spenderar inte nationer miljarder dollar på internationella sportevenemang bara för att de tycker om curling. Den kinesiska regeringens behandling av det uiguriska folket har lett till anklagelser om folkmord. Den kinesiska staten har ihållande diskriminerat minoritetsbefolkningar, särskilt i Tibet, och har inskränkt de medborgerliga rättigheterna och friheterna i Hongkong. “Kinas auktoritära styre har blivit alltmer restriktivt under de senaste åren”, enligt Freedom House senaste bedömning.

De olympiska vinterspelen fungerar som ett fikonlöv för att dölja dessa åtgärder och som en kraftfull plattform för att projicera mjuk makt. Sportswashing är inget nytt fenomen i Kina; det har funnits länge. IOK kan inte förneka de politiska konsekvenserna av att utvidga sin legitimitet till Ryssland, Turkmenistan och nu Kina – massarresteringarna av uigurer ligger knappt utanför dess “ansvarsområde”.

Comments are closed.